20 år som elöverkänslig
Christian Blom är ny styrelsemedlem i föreningen Finlands Strålskydd sedan årsmötet 25.10.2022. Här är hans egna personliga berättelse om hur han blev svårt elöverkänslig och fick cancer. Artikeln publicerades på svenska även i Sähköpostia 1/2022.
Jag insjuknade i elöverkänslighet under början av år 2003. Min sjukdomsprocess var genast från början mycket dramatisk: Under hela vintern och våren 2003 ökade mina allergier ständigt. Man kan bra säga att jag genomallergiserades. Det fanns till sist inte just något i min omgivning som jag inte skulle ha reagerat på. Gradvis slogs allt normalt ut från mitt liv. Det mesta av alla maträtter började jag reagera starkt på, vilket gjorde att jag till sist bara kunde äta alldeles enstaka rätter som jag tillredde själv. Inga kryddor tålde jag, inget stekt, inget gluten o.s.v. Jag magrade 25 kilo på 4-5 månader.
Mina allergireaktioner var inte normala utan mycket kraftiga. De började alltid med en våldsam ”flush” i magen och jag blev helt röd över bröstet och ansiktet och det brände otroligt i kroppen.
Min astma, som jag lidit av sen barn blev nu mer eller mindre kroniskt påslagen. Men astman hade ändrat karaktär, det fanns något nytt och obekant i den. Det började i slutet av mars då pollenkornen anlände. 2003 var det starkaste pollenåret på decennier i Finland. Då björkpollenkornen spreds från början av maj slogs jag helt ut och då gräset började blomma i början av juni blev det tiofaldigt värre.
Jag trodde hela tiden att jag inte mera kunde bli ännu sjukare, men jag blev ändå ständigt sämre, hela tiden kom nya vändningar till det sämre och mot något från förut helt okänt.
Hösten och sommaren 2002 hade också varit exceptionella: en värmebölja låg på hela sensommaren ända tills vintern kom i mitten av oktober. Skogsbränder härjade i Ryssland hela hösten och luften var full med giftig rök här. Jag reagerade hela tiden på röken. Solstormarna var starkare än på hundra år.
I januari 2003 hade jag en svår influensa som gjorde att mina lungor blev mer känsliga än förr.
Jag arbetade på den tiden som utbildningsprogramchef vid dåvarande yrkeshögskolan Sydväst (idag YH Novia). Min konkreta arbetsplats var i Esbo i Köklax, vid tidigare Finns folkhögskola och husen där vi jobbade var mycket mögliga. Vi gjorde mögelutredningar och fick skolans ägare att flytta bort verksamheten från området redan under hösten 2003.
Under våren reagerade jag till sist så våldsamt på möglet i vår skola att jag inte alls kunde andas i husen. En sak som förvånade mig mycket var att jag reagerade allra starkast på skolans stora kopieringsapparat. Då den var igång slogs min andning helt ut av lustiga kramper i andningsmuskulaturen och strupen.
Min arbetsplatshälsovård fungerade bra och jag hade fri tillgång till specialistläkare hela tiden, men ingen förstod sig på vad som hände med mig. Jag sjukskrevs i slutet av mars och försökte flera gånger återgå till arbetet senare under våren. Jag höll mina sista föreläsningar för studenterna ute i det fria på gården. In i mina arbetsutrymmen kunde jag inte gå alls mera. Bara om jag höll andan kunde jag springa in efter någonting.
I augusti försökte jag återgå till arbetet i nya utrymmen som var mindre mögliga men det fungerade inte. Hela hösten var jag tidvis sjukskriven, tidvis försökte jag jobba. Inte ens då vi flyttade in till nya och ganska rena utrymmen i Helsingfors kunde jag vara närvarande mera. I april 2004 blev jag permanent sjukskriven, då 56 år gammal. Jag kämpade för att få invalidpension i alla rättsliga organ som finns i Finland och förlorade ständigt trots att Lärarförbundets jurist bistod mig i de rättsliga processerna. Då jag fyllde 60 år 2008 fick jag min arbetspension, dock inte som invalidpension, för myndigheterna erkände ju inte mögelskador eller elöverkänslighet, utan pensionen beviljades på basen av en gammal paragraf som fanns i lagen då.
Mina allergier spred sig också till sådant som fanns i min egen sommarstuga i Esbo där jag bodde våren 2003. Till slut kunde jag inte andas där heller.
Vi körde med min familj upp till en stuga i Viitasaari till midsommaren 2003. Jag var starkt allergiskt redan då vi for iväg och under resan stekte den brännheta solen in i bilen hela tiden. Jag märkte hur allergierna började explodera i min kropp – jag blev eldröd på bröstet och hela överkroppen och ansiktet och det kändes som om lungorna kokade. I Lahtis vände jag av från motorvägen och körde till det lokala centralsjukhuset och togs genast in på akuten. Diagnosen var allergichock. Ett livsfarligt läge, som behandlades med cortison och adrenalin. Anfallet gick småningom över och vi kunde på morgonnatten försiktigt köra vidare mot Viitasaari.
Men något slutgiltigt hade slagits ut i min kropp. Jag kände alla dofter och lukter ohyggligt starkt under resan. Lungorna kokade. Det var inte mera fråga om astma utan om brinnande lungor.
Framme i Viitasaari vilade jag ut flera veckor, men första gången vi satte på tv:n där startade samma vibrerande, brännande process i mina lungor igen. Och det slutade genast då vi släckte tv:n.
På det här sättet experimenterade vi oss fram under vistelsen där. Jag kunde inte vistas i butikerna på grund av alla kompressorer och lampor och apparater. Min kropp gjorde genast uppror om jag var i en omgivning med lampor och elapparater. I det skedet kunde jag inte koppla ihop mina symtom ännu med mobiltelefonen som jag använt flitigt redan sedan 1995. Mobilen slogs ut för mig definitivt i februari 2004 – då togs GSM-Edge i bruk i Finland, den mycket starkt modulerade digitala mobilsändningssignalen. Samma dag som signalen kopplades på i Helsingfors greps jag av panik – hela kroppen var i uppror och jag skakade och dallrade i alla muskler – främst kring andningsorganen igen.
Så kom en lång period då jag var helt utslagen från det normala samhället: Vi övervintrade i vår lägenhet på Skatudden i Helsingfors där jag kämpade mot masterna i vår omgivning och mot Viking Lines fartygs påslagna radarapparater. Jag ringde cheferna vid Viking Line på Åland och fick till sist tag på en direktör vars bästa vän också hade blivit elöverkänslig. Han gav order till fartygen att stänga av radarn då de kommer in i hamnen i Helsingfors. Mariellas och Express kaptener följde de här direktiven. Express gör det ännu i denna dag.
I stan hade vi kylskåpet och frysen avstängda över ett år och nästan alla lampor släckta. Ingen tv användes, ingen dator. Barnen, som var i tonåren och deras vänner respekterade på ett fantastiskt vis mina symtom under alla de svåra åren.
Jag anslöt mig till Sähköherkät ry, den finländska elöverkänslighetsföreningen, i juli 2003 och bjöds omedelbart in i styrelsearbetet. Jag arbetade mycket aktivt under tiotals år i föreningen och vi fick mycket till stånd – trots att ingen använde internet eller e-mejl på den tiden. Vi ringde varann via trådtelefon, träffades, skickade brev till varann och till myndigheterna. Vi träffade myndigheterna, skrev aktivt tidningarna, deltog i TV- och radioprogram. Det gjordes en långfilm om mig, Teknokratiapakolaiset av Jussi Eerola, som visades åtskilliga gånger på YLEs kanaler. Jag skrev böcker tillsammans med Erja Tamminen och var med, på förslag av läkaren Lennart Hardell från Sverige, som författare i en bok om bl.a. elöverkänslighet som publicerades i USA (Corporate Ties That Bind) år 2015.
2009 visade det sig att jag hade drabbats av strupcancer på högra sidan av huvudet där jag alltid hållit mobilen.
Jag fick cytostatbehandling och 35 gånger strålbehandling i huvudet – det maximala en människa kan få under sitt liv – den ackumulerade stråldosen blev över 75 Gym. Under alla åren sen jag blev elöverkänslig hade jag känt det som om någon slog in en spik i min hals om jag höll mobilen mot örat.
Cancerbehandlingen var svår. Jag kunde egentligen inte tala under hela behandlingen från maj till september, jag kunde inte svälja alls, inte äta någonting utan fick all min näring via en slang, som opererats in i min magsäck. Jag magrade igen under cancerbehandlingen 20 kilo, men jag förlorade aldrig hoppet utan klarade mig igenom de ytterst svåra månaderna.
Jag berättade för flera läkare under cancerbehandlingen att jag trodde att sjukdomen kunde ha att göra med mitt mobiltelefonanvändande. Men då jag berättade för läkarna om mina misstankar så tog de mig inte på allvar.
Jag fyllde tillsammans med läkarna i en blankett för cancerstatistiken, men där fanns inga frågor om mobiltelefonanvändning. Man skulle fylla i hur mycket man har rökt, hur mycket man har druckit alkohol och hur mycket man har utsatts för det ena och det andra. Men det fanns ingen fråga om huruvida man använt mobiltelefon eller hur länge. Jag tog upp saken och frågade varför det inte fanns en enda fråga om mobiltelefonanvändande. Men läkarna på HUS sa att det här är en fråga som de inte talar om här. De förbjöd mig inte, men de sa att det inte är någon idé att jag tar upp den här frågan för det är ingen som kommer att diskutera det med mig.
Elöverkänsligheten ändrade senare efter cancern litet karaktär men försvann inte alls. Den yttrar sig nu mera som autoimmuna sjukdomssymtom på olika platser i kroppen – akut psoriasis i händer och fötter, astma, tarmsjukdomar, artros, olika slags mystiska muskel- och ledsmärtor mm.
Jag känner fortfarande i dag av elöverkänsligheten och är fortfarande känslig för mobilstrålning. Jag bor stora delar av året ute på landet för att undvika den värsta strålningen.
Det kändes hemskt de första åren av elöverkänslighet. Det kom tillfällen när jag själv inte trodde på mig själv. Jag tänkte, har jag blivit galen eller är det här bara ett påhitt? Och speciellt när ledande läkare sa att nu ska du sluta känna efter hela tiden och gå omkring och tänka på det här.
Idag är jag så frisk att jag klarar av att gå på teater igen. Något som är så viktigt för mig eftersom jag jobbat på teatrar största delen av mitt liv.
Arbetet i vår elöverkänslighetsförening (Sähköherkät ry) har ibland varit upprivande och slitsamt. Vi är alla så sjuka och olika karaktärer och hela sjukdomen, om det nu handlar om en sjukdom, vilket jag påstår, är ju ”förbjuden” av läkarna och medierna i samhället. Och det leder ju till att vi också ”misstänker” varandra för än det ena och än det andra. Trots att jag, som deltagit i föreningslivet under nästan 60 år, borde tåla allt så måste jag säga att deltagandet i de elöverkänsligas föreningsarbete har varit det nästan svåraste jag varit med om. Och det här arbetet fortsätter för mig ännu idag.
Vi som på riktigt och med hela vår kropp och själ vet vad elöverkänslighet är ifrågasätter dock ingenting. Vi hoppas på förståelse och stöd för vår sak. Vi kämpar på och hoppas att den dagen snart skall komma då det blir bekräftat att elöverkänsligheten finns på riktigt och att mikrovågs- och annan elektromagnetisk strålning är livsfarlig för människorna.
Christian Blom
Följande artikel:
Bli medlem
Aktivera dig du också – ta hand om allas vår framtid
Genom att gå med i vår förening Finlands Strålskydd kan du bidra till en säkrare framtid.
Du kan även välja att bara gå med i e-postlistan och hjälpa oss att sprida föreningens budskap.